EnTim

Slipsknuten som hänger runt min hals, är fin, rak och svart. Jag klär i slips, beskådar min slips. Jag känner mig lycklig i slips. Men vänta, nej! Det blir en knut, nej den dras åt, nej jag kan inte andas, nej den kan inte vara min, nej jag klarar inte mer, jag tror jag dör. Jag försöker lösgöra, sträcker mig efter saxen, klipper, den går av. Mej nej nej, det blir en ny knut, nej den stryper mig, jag orkar inte. Jag ger upp, slipsen dras åt en sista gång, jag faller ihop, jag dör. Där, nere på golvet ligger jag alldeles stilla, kall och vit med min slipsknut knuten runt min sköra hals.


Glimten i ögat existerar inte mer.