Jag sitter här i min vrå och ser på hur kärleken flödar mellan alla. Ny kärlek, gammal kärlek, uråldrig kärlek...Att se att så många människor omkring mig i alla åldrar, nära vänner, familj som bekanta och okända. Flickor som pojkar, finna kärlek och bli lyckliga utav det får mig att fundera lite. När kommer detta hända mig? Och om det händer, kommer jag då att bli lycklig utav det och kommer det vara en vän, en hjärtans vän, en sak, en hobbies, ett ställe eller bara en familj? När får jag reda på detta? Kommer det att bli min tur snart?
Funderar på hur jag någonsin kan komma att finna detta underliga fenomen...Kärlek. Om inte ens mina vänner kan älska, glömma och förlåta mig. Tycka om mig som den jag är, älskar mig och även mina brister. Finnas där när saker och ting har gått snett eller när det är jobbigt. Förstår inte hur jag ska kunna komma fram till det stadiet som så många redan har kommit fram till. Om jag har gjort något fel så vill jag ha chans att säga det och även har chans att förklara mig och även förhoppningsvis en chans att bli förlåten. I alla fall en chans att få visa saker och ting från min synvinkel, mitt perspektiv och visa hur jag känner och även varför.
Jag vill inte bli bortkastad bara för att saker och ting blev lite knasigt. Om man vill älska mig så måste man älska hela mig, inte bara en del av mig. Jag finns i alla fall här..Dag som natt. Bra tider och dåliga tider. I den vita färgen som den svarta. Det är väl det som är själva meningen med vänskap och framför allt kärlek...? Det är i alla fall så jag har fått lära mig.
When angels cry from the high sky there is something wrong with the planet caled Earth.
I looked up and I though I heard someone cry, but then I realized that it was just me.
