EnTim

I hela mitt liv har jag funderat på hur jag ska fungera som person. Hur människan som en individ ska bete sig. Varför vi alla har så stora fördomar om alla och allt. Jag kan inte förstå hur så många människor på denna jord ändå har samma uppfattning om saker och ting och ändå inte. Jag vet att alla ser olika på omvärlden, men jag tror att i slutändan så ser vi alla ändå samma som grannen gör. Alla får någon gång känslan att man verkligen inte orkar med, men är verkligen det sanningen? Är det egentligen inte för att man bara gett upp?

Jag tror att människans själ, viljestyrka inte är densamma som den var förut. Efter allt människan har skapat och inte skapat så kan jag inte säga att jag inte förstår själen. Nu tänker ni kanske, vadå? Förstår hon själen, hur kan man förstå en själ? Men se, där är också ett sett att se på livet. Varför måste någon tror på dig för att du ska tro? Man måste inte ha en förklaring till allt. Jag menar tänk om man hade en förklaring till allt, ja hur skulle världen se ut då? Om allt var löst, alla frågor hade svar, alla svar hade frågor, skulle det då finnas någon värld överhuvudtaget? Och om det nu skulle finnas en värld, hur skulle den se ut då? Skulle den vara ett Utopia ( värld med fred) eller ett helvete? Om alla nu hade ro i själen, alla ville samma sak hur skulle då problemen lösas?


Världen som den ska se ut?