Jag började tänka på det här för ett tag sen men har inte riktigt vetat hur jag ska tackla tanken. Vart ska jag börja eller sluta. Mitt liv har varit så kaotiskt på sista tiden. Har knappt vetat vart jag har varit på väg eller vart jag har gjort, tänkt eller överhuvudtaget vad jag själv vill. Jag har bara låtit mitt liv flyta förbi, levt mitt liv så som det förväntas av mitt liv.
Men nu, idag, klockan 00.33 "vaknade" jag upp hur min "zombiedvala" och för första gången på länge insåg jag att jag har glömt bort att stanna upp och tänka efter och ställa mig frågorna. Vad är vill jag ha utav mitt liv. Vad är det jag vill. Hur vill jag vara. Vem är jag egentligen. vilka står mig nära. Är mina vänner verkligen mina vänner. Vilka är mina vänner? Och den viktigaste frågan av allt. Är jag lycklig? Jag satt nu och funderade en stund över dessa frågor och jag kom fram till att jag har inte den blekaste anning. Hur kommer detta sig? Varför har jag glömt bort mig själv?
Jag önskar att livet vore som det en gång var. Vackert, roligt, problemlöst och framför allt lyckligt. Jag måste erkänna att jag har glömt bort dessa faktorer i mitt liv. Jag har inte tagit hand om mig tillräckligt, lyssnat ordentligt, brytt mig. Men ändå, är det bara jag, bara mitt fel? Eller är det bara det att jag har döljt det så bra? Eller har vännerna svikit mig, lämmnat mig, glömt bort mig? Det sista vill jag inte ens tro på. Kanske jag inte vill utsätta mina vänner för mig.
Jag kommer knappt ihåg känslan glädje, lycka eller kärlek. Är det ett gott ting? Kanske har jag bara en period i mitt liv där allt känns annorlunda, sämre, mindre bra. Eller kanske är det så här mitt liv egentligen är?
Jag vet inte vad det är jag flyr ifrån? Men något flyr jag ifrån, annars hade jag inte känts så här. Varför sitter jag uppe på nätterna och gör inget viktigt. Varför kan jag inte bara skrika ut min olycka? Varför kan jag inte visa hur jag mår? Varför kan jag inte svara ärligt på frågan - allt väl?
Andra sidan är kanske det här är det närmaste lycka jag kan komma. Jag menar, jag har ett arbete med bra arbetskamrater, jag trivs där. Jag har en fin familj där dom bryr sig. Jag har vänner som jag umgås med. Jag hade närhet. Vad mer ska man begära utav sitt liv? Kanske är det jag som inte kan se det ljusa i det här. Kanske det är jag som har vänt mitt eget liv ryggen till. Kanske det är jag och endast jag som ska göra något. Kanske det är här är något jag inbillar mig. Kanske jag är en dålig person. Kanske jag inte är tacksam, kanske jag tar allt för givet, kanske jag klagar för mycket, kanske jag tycker synd om mig själv. Kanske jag är självisk!
Eller kanske det är precis som jag säger. Kanske är det här jag har inte tillräckligt. Kanske mitt liv behöver något mer, eller kanske något nytt. En förändring eller bara mer bränsle?
Det var ett tag sen jag var riktigt lycklig och glad. Senast mitt leende och min glädje syntes i mina ögon. Känns och det verkar som om jag är typ något sorts vrak. Vem kan älska ett vrak? Jag hade bara tyckt att det vore jobbigt, jag hade försökt, men det hade varit påfrestande. Jag önskar jag vore 6 år igen.
Döm mig inte än.
Men nu, idag, klockan 00.33 "vaknade" jag upp hur min "zombiedvala" och för första gången på länge insåg jag att jag har glömt bort att stanna upp och tänka efter och ställa mig frågorna. Vad är vill jag ha utav mitt liv. Vad är det jag vill. Hur vill jag vara. Vem är jag egentligen. vilka står mig nära. Är mina vänner verkligen mina vänner. Vilka är mina vänner? Och den viktigaste frågan av allt. Är jag lycklig? Jag satt nu och funderade en stund över dessa frågor och jag kom fram till att jag har inte den blekaste anning. Hur kommer detta sig? Varför har jag glömt bort mig själv?
Jag önskar att livet vore som det en gång var. Vackert, roligt, problemlöst och framför allt lyckligt. Jag måste erkänna att jag har glömt bort dessa faktorer i mitt liv. Jag har inte tagit hand om mig tillräckligt, lyssnat ordentligt, brytt mig. Men ändå, är det bara jag, bara mitt fel? Eller är det bara det att jag har döljt det så bra? Eller har vännerna svikit mig, lämmnat mig, glömt bort mig? Det sista vill jag inte ens tro på. Kanske jag inte vill utsätta mina vänner för mig.
Jag kommer knappt ihåg känslan glädje, lycka eller kärlek. Är det ett gott ting? Kanske har jag bara en period i mitt liv där allt känns annorlunda, sämre, mindre bra. Eller kanske är det så här mitt liv egentligen är?
Jag vet inte vad det är jag flyr ifrån? Men något flyr jag ifrån, annars hade jag inte känts så här. Varför sitter jag uppe på nätterna och gör inget viktigt. Varför kan jag inte bara skrika ut min olycka? Varför kan jag inte visa hur jag mår? Varför kan jag inte svara ärligt på frågan - allt väl?
Andra sidan är kanske det här är det närmaste lycka jag kan komma. Jag menar, jag har ett arbete med bra arbetskamrater, jag trivs där. Jag har en fin familj där dom bryr sig. Jag har vänner som jag umgås med. Jag hade närhet. Vad mer ska man begära utav sitt liv? Kanske är det jag som inte kan se det ljusa i det här. Kanske det är jag som har vänt mitt eget liv ryggen till. Kanske det är jag och endast jag som ska göra något. Kanske det är här är något jag inbillar mig. Kanske jag är en dålig person. Kanske jag inte är tacksam, kanske jag tar allt för givet, kanske jag klagar för mycket, kanske jag tycker synd om mig själv. Kanske jag är självisk!
Eller kanske det är precis som jag säger. Kanske är det här jag har inte tillräckligt. Kanske mitt liv behöver något mer, eller kanske något nytt. En förändring eller bara mer bränsle?
Det var ett tag sen jag var riktigt lycklig och glad. Senast mitt leende och min glädje syntes i mina ögon. Känns och det verkar som om jag är typ något sorts vrak. Vem kan älska ett vrak? Jag hade bara tyckt att det vore jobbigt, jag hade försökt, men det hade varit påfrestande. Jag önskar jag vore 6 år igen.
Döm mig inte än.
Kommentarer
Trackback
